Interview: Robin "Boon" Nilssen

    Anders Claesson har träffat en av våra favoritfotografer och pratat om fotografering i allmänhet och skatefoto i synnerhet.

    Tjenare Boon! Kan vi börja med att få en förklaring till varför du kallas Boon?

    Hallå! Det kommer från tiden i gamla frysen, ca ’95. Alla hade smeknamn; Skalman, Skit-Kalle, Lojten etc., lite som en mc-klubb kanske, haha. Jag har väl alltid haft stor röv så det blev Baboon, som sedermera blev till Boon. När jag drog igång och plåta så tog jag tillbaka Boon just för att det är lite catchigare. Fan, jag har ju tagit ett artistnamn nu när jag tänker på det.

    Ett riktigt bra artistnamn får jag allt säga. Kan du berätta lite kort om dig själv och vad du pysslar med?

    Robin Nilssen. Jag bor och jobbar som fotograf i Stockholm, men reser en hel del. Försöker bolla min tid mellan jobb och egna projekt.
    Min bakgrund är Stockholms skatescen. Spenderade hela min tonårstid i gamla Frysen och olika spots runt om på stan. Där blev jag nog den jag är idag på något sätt. Jag kom från hockeyvärlden och var så sjukt trött på träningar och regler, så när jag hittade tillbaka (skatade som yngre) så föll jag pladask för det fria livet, att stå på utkanten av samhället. Hittade snabbt fler människor som var som mig. Efter ett par år pajade jag knät och började fota istället. Byggde mörkrum i morsans tvättstuga och lekte runt med hennes gamla Konica och på den vägen är det.


    När fick du din första bild publicerad?

    Oj, det var nog någon gammal bild i någon lokaltidning kanske. Men Giftorm och Nicke Svensson är nog den personen som hjälpt mig mest när det gäller fotograferande som yrke. Han har alltid varit öppen för mina idéer, som inte alltid har varit så kloka kanske, och vi har haft väldigt många roliga stunder när vi lekt fram olika koncept.
    Giftorm blev en plattform för mig att utvecklas på under ett par år och jag gick från att inte förstå mer än att bilden på displayen var bra eller dålig, till att förstå tryckanpassning och komposition för tidningsformat. Det gav också mitt fotograferande ett syfte. Det är jag evigt tacksam för!

    Så man kan säga att du är självlärd men har haft folk i din närhet som du har kunnat vända dig till för att få hjälp med det tekniska? Har du någon utbildning?

    Nja, sökte in på en konstskola när jag var 25 år och efter det gick jag på Fotoskolan i Gamleby med inriktning reklam och magasin i 2 år. Men jag har alltid kunnat bli besatt av saker och under den här tiden var det foto, så jag levde mer eller mindre genom att hitta bilder och tekniker m.m. samt försöka förstå hur man gjorde och varför det såg ut som det gjorde. Man kan verkligen säga att ljus var min passion under den här tiden.
    Jag har alltid haft hjälp av Jens Andersson, han har verkligen fungerat som en mentor under hela min tid som fotograf, och gör det fortfarande. Vi flyttade till och med hela hans färglabb till min källarlokal/boende när han gick över till digitalt. Vi gick igenom allt och sedan stod jag där i mörkret i sex månader och spottade ut printar, och jag älskade det verkligen. Sådana saker ger en ett jävla pepp! Någon som vill att man ska utvecklas är i sig utvecklande.
    Labbet finns fortfarande kvar och en vacker dag ska jag sätta upp allt och ta ett analogt år tror jag.


    Så myten om 10 000 timmars träning för att bli riktigt bra på något stämmer ganska bra även på dig. Du startade med att plåta skateboard och skatare, men har nu även börjat plåta helt andra saker. Jag har t.ex. sett att du plåtat Rebecca och Fiona, stora kampanjer åt adidas för fotbollsskor etc. Kan du förklara den största skillnaden mellan att plåta skate och allt det andra som du gör nu?

    Jo men det finns väl både skillnader och likheter. När man jobbar med större kunder så jobbar man ofta i team, det finns en förutbestämd bild som man ibland får vara med och ta fram och ibland finns det redan en förlaga när man blir involverad. Ibland har det varit med 10-15 personer på plåtningar och då gäller det att inte bli stressad, alla tittar ju på dig när du står där och fotar och alla förväntar sig att allt ska bli skitbra. Man bedöms verkligen. Och går något fel, vilket man kan ge sig fan på att det gör, så gäller det att hålla sig kall och lösa problemen.
    När jag fotar skate är jag fri att göra vad jag vill; jag väljer vinkel, komposition, svartvitt eller färg m.m. Men även inom skatefoto finns det "regler" som man i början oftast håller sig till, vilket också kan vara skönt så att man har något att luta sig mot. Det är nog på senare år som jag börjat försöka skita i de reglerna och fotografera mer som jag vill. I och med att jag bestämde mig för ett par år sedan att jag ville jobba med reklam och fota skate som ett kul och kreativt utlopp, så blev jag också friare att fota skate som jag själv ville. Det gjorde att jag, i mina ögon, började hitta eller i alla fall närma mig själv som fotograf.

    När kände du att du faktiskt kommer att kunna livnära dig på att fotografera?

    Jag har nog aldrig tänkt så. Helt plötsligt var det allt jag gjorde och folk ville anlita mig lite här och där, man började få lite fler "kunder" och inte bara bekanta som behövde fota sin lägenhet. De tre till fyra senaste åren har jag i alla fall inte behövt bo i en källarlokal och avsätta större delen av lokalen till studio, så det var väl kanske där någonstans. Men sedan ska man komma ihåg att som frilansande fotograf är man ständigt stressad över ekonomin. Varje jobb kan vara det sista jobbet som kommer in. Jag brukar kalla det frilansdöden, hittar man inte ett sätt att handskas med det går man under till slut. Jag har jobbat mycket med det, och visst kan man bli lite jobbigt när pengarna försvinner och man inte får in jobb som täcker upp. Men det är lite säsongsbetonat med jobb såman vänjer sig.

    Förstår det. Tänker du ibland att du skulle vilja ha ett 07-16-jobb? Där lönen alltid kommer den 25e, eller är det helt uteslutet för att du har den passionen du har för foto?

    Innan jag började plugga körde jag lastbil, inte 07-16 utan 02-10. Det jobbet var sådär. Levererade bildelar till Toyota och missade solen under två hela vintrar. Den tiden formade mig också på ett visst sätt och idag kan jag använda det som en morot att inte hamna där igen. Men visst, vissa dagar önskar man att man hade ett jobb man kunde stänga av kl. 17.00 och skita i vad som händer där. Men nog fan är man lyckligt lottad och har fått göra mycket roliga saker genom åren som de flesta nog aldrig får chansen att göra.


    Man blir lätt hemmablind och glömmer ibland hur bra man har det, som en vis man en gång sa. Kan du inte berätta om din bästa skate/foto-resa du varit på?

    Bästa, rent fotomässigt, var nog min första tripp ner till Svenskligan i Malaga. Det var väl 20-30 svenska skatare där nere då, bland andra Bjerten och resten av Sweet-ligan. Alla var otroligt peppade och vi var ute nästan dygnet runt. På ungefär en vecka fick jag nog 40-50 användbara skatebilder med mig hem, så det var nog den bästa rent fotomässigt.
    Sedan har man ju gjort konstiga resor som har varit väldigt kul. Som till exempel när jag och Ali (Boulala) åkte ner till Ängelholm och skulle hänga med Ante (Ossiansson) över en helg. Jag hade precis börjat halta runt utan krycka (även om jag skulle gå med den) efter min första knäoperation. Det slutade i fylla, stölder, cykelhopp, klassiska "dra från brudarnas hus genom fönstret när pappan kom hem på morgonen" samt ett par dagar i Helsingborg och vi var kvar i över en vecka.
    Finalen var en konstig fest jag och Ali hade i Antes vardagsrum som involverade Scarecrow-flaggor uppsatta med köksknivar. Morgonen efter åkte vi upp till Stockholm och en legendarisk händelse i Globen som hette "Super Session", men det är en annan historia. Du hör, det är för mycket att välja på, du får läsa boken när den kommer ut, haha!

    Haha, jag väntar med spänning på den boken, den lär bli den första bok jag läst sedan skoltiden. Om du fick välja en skatare, som du skulle åka med till valfri plats i världen och fota skate i en månad, vem skulle det bli och var skulle ni åka?

    Oj, den var svår! Men jag skulle nog säga Wes (Kremer), och jag tror att de flesta som fotat honom skulle hålla med. Han är en av de mer kreativa skatarna idag, han tänker utanför boxen och är en av de trevligaste och roligaste människorna jag träffat. Man kan inte annat än älska Wes, så vi skulle åka till Island och göra något annorlunda och kul!

    Då kommer en svår fråga till; kan du välja din absoluta favoritbild?

    Jag har en på Jimmy Jansson som jag fotograferade på Millencolin Open för en massa år sedan. Dagen innan hade han ramlat i en rulltrappa i Stockholms tunnelbana och fått jack i hela ansiktet. Det är på ett sätt en hemsk bild på en person som slagit sig, men samtidigt kan jag känna att den berättar något om hela skatekulturen. Där är lite jack i ansiktet (även om man slamat på något annat än skate) något som bara är där, efter ett par år slutar man se sår och skador på samma sätt som Svensson gör. Många gånger när man är ute så slår sig folk, och människor runt omkring kommer fram och undrar hur det gick. Självklart gör de det, de få personerna de känner som ramlat i en trappa har ju brutit vartenda ben i kroppen, men skatare reser sig upp, borstar av sig och kör vidare. Självklart för att de lärt sig ramla rätt, men för mig representerar den bilden lite av den inställningen. Jimmy dök ju upp i Örebro dagen efter på tävlingen, festade och hade kul, som om han aldrig ramlat i den där rulltrappan.



    Fotar du helst digitalt eller analogt?

    Idag fotar jag bara digitalt, gick över helt för kanske två år sedan. Jag gillar analogt och den nästan meditativa känslan det ger, men jag har inte tid att framkalla och skanna m.m. Kommer dock köra analogt igen, så fort jag har fått upp mitt färglabb igen.

    Vad, förutom skate, gillar du att fota?

    Människor! I alla dess former! Porträtt, på gatan, överallt. Bilder får liv av människor tycker jag. Men med det sagt, så gillar jag också att bara gå ut med kameran på axeln och fota vad jag ser. Gör nog det minst en gång i veckan, men oftast fler gånger. Då blir det mest döda ting som hus, mönster, former och skuggor. Det bästa är när man kan kombinera dem och få in människor i bilden också.

    Så till sist, i vilka roliga kommande projekt kommer vi att kunna se dina bilder?

    Jag håller på med en porträttserie på människor med ansiktstatueringar som är ett långtgående projekt. Jag försöker att alltid ha projekt som inte har någon deadline, det är bra för själen att kunna dyka in i något återkommande. Närmast så ska jag och Ali åka till Dubai och Abu Dhabi där han ska döma någon skatetävling och jag följer med för att dokumentera det hela. Vi vet inte än var de bilderna kommer att hamna, men det ska bli kul att resa dit i alla fall.



    Tack för din tid Boon! Fortsätt att ta bra bilder som vi får vila ögonen på.

    Tack själv Claesson! Alltid kul att tjöta lite.

    Robin Nilssen
    Robin was born in Stockholm in 1980 and it has been his home since. His background as a photographer comes from his time as a skateboarder. Suffering a knee injury when he was 17, Robin picked up a camera and started shooting skateboarding. Today Robin still works with skateboarding companies and magazines around Europe , but has also in the last couple of years started working with well-known brands in Sweden.
    Check out:
    www.boonphotography.com
    Instagram:
    @boonphotography

    Tags: #boonphotography #photo #skate

    What's hot?

    The new Hu Holiday collection by Pharrell and adidas Originals

    Vans All Weather MTE

    Logga in

    Logga in med Facebook
    Eller
    Glömt lösenord?
    Har du inget konto? Skapa ett!